Första resdagen som var i onsdags var... låååååång!!! Den började hemma kl 7.45 när Oscar och Frida hämtade mig och Anna och körde oss till Säve flygplats där planet lyfte 9.40. Lilla Anna var lite rädd när vi lyfte, hon var ju bara ett år sist hon flög, så hon bad mig hålla om henne. "Nu känner jag mig trygg" sa hon. Lilla bus!
Vi kom som tur är lyckligt och väl fram till Bryssel, där vi skulle mellanlanda och där tog vi bussen till stan för att äta lunch, vilket vi gjorde på en liten pizzeria. Sedan såg vi LITE på stan, hann ju inte SÅ mycket på den lilla stunden. (Här tänkte jag lägga till en bild, men det tog en hel evighet, så det får vänta lite...)
När vi skulle "boarda" planet i Bryssel råkade vi ut för en tant som tydligen gillade att demonstrera sin makt. Sabla skitkärring! Jag skulle ABSOLUT stoppa ner min handväska i handbagaget och det gick ju bra. Värre var det för stackars Frida som hade en för knubbig väska och fick packa om och packa om och till slut ta ut kläder ur väskan och lämna över högen till mig. DÅ gick det bra. Himmel, vad trött man kan bli på sådana fåntrattar. Jag var så irriterad på tanten att jag bara MÅSTE ha en kopp te. Den koppen hade den lugnande effekt jag eftersökte och jag var som ny igen :)
Vid 19-tiden var vi framme i Zaragoza och blev hämtade av pubägaren i den lilla byn Alforque där Frida m. fam har sitt hus. Vi fick till och med handlat på vägen. Barnen sov när vi kom fram, så vi bar bara in dem till deras sängar, tog en fika själva och stupade också i säng sedan.
På torsdagsmorgonen vaknade jag till kyrkklockorna och ett fågelkvitter som jag aldrig hört maken till förut. Jag gick upp och öppnade fönstren och tittade ut på en gata i fullt solsken. Jag kände mig bara så lycklig av detta vackra, så de andra fick minsann inte sova heller. De måste ju också få se...
Frukost åts utomhus och sedan gick vi på en promenad i solskenet. Det SKALL komma bilder härifrån också. Måste bara hitta ett smidigare sätt att infoga dem.
Vad jag insett på den här resan är, att även om jag varit i en del länder tidigare så känns det inte som om jag verkligen sett ett annat land såsom jag gjort nu. Jag får verkligen uppleva det så som det ÄR! Och vad vänliga alla är. Den här lilla byn med c:a 100 invånare bara sprudlar av omtänksamhet. En kvinna hade knackat på igår för att fråga om vi ville åka och handla. En man kom med ved till oss osv, och det råder ett lugn här, som känns väldigt välgörande.
Barnen har det underbart. Igår fick de bada i den uppblåsbara poolen (som jag och Frida blåste upp för "hand". Vi konstaterade att det vore nog något för våra KOL-patienter :D ), och idag har Anna på sig shorts och t-shirt, något hon längtat efter sedan i somras. Tro mig, det kommer mera om den här resan, men nu skall jag gå och kolla vad Frida och barnen har för sig.
PUSS o KRAM!!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar