Igår fyllde min stora, vackra dotter 15 år. Tänk att det är 15 år sedan hon kom, den där lilla, lilla bebisen... Och nu är hon en stor tjej som går i nian och skall välja gymnasium. Himmel! Vart tar tiden vägen? Och varför i himmelens namn känns det så konstigt att det är så här? Jag menar, något mer naturligt än att små barn växer upp och blir stora finns väl inte? Det är ju precis så det skall vara. Och ändå kan jag inte upphöra att förvånas över att min lilla baby har blivit så stor. Ja ja, det är nog naturligt att tänka så också...
Här visar hon en present hon fick. det är en Rubiks kub för blondiner. Alla sidor ser likadana ut...
I lördags var jag ute och promenerade. Jag måste ju det nu när jag är med i stegtävling på jobbet. Vi skall gå ända till Köpenhamn, så det gäller ju att ligga i. Jag tog i alla fall med mig kameran och om det nu finns några av mina trogna bloggläsare som inte gillar hösten, trots mitt saluförande av denna vackra årstid, så kanske dessa bilder kan omvända er alla (ni är nog jättemånga hi hi)
Måste ju också passa på att visa mitt fina vävresultat när jag ändå är i farten. Se och njuut...
Puss och kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar